Jag är fött i Köpenhamn mitt under brinndande kriget. Mina första år var präglat av sjukdom.
Efter kriget hittade Rädda Barnen ett hem på landet, Jylland. där skulle jag vara i tre månader, det blev 18 år.
Mina fosterföräldrar ville inte slippa mig (jag var på den tid en lilla gullig unge)
Mina fosterföräldrar bodde på en liten landstation i Jylland som heter Börkop, min fosterfar var stationsföreståndare och min fostermor var postmästare, en vanlig kombination på den tiden. När jag var 8 år gammal gick min fosterfar i pension och vi flyttade till Middelfart på Fyn, där bodde mina fosterföräldrar sedan kvar många år. Min fosterfar dog när jag var 22 år gammal och min fostermor bodde kvar som änka tills hon kom på vårdhem 1979.
Efter att ha slutat skolan Sommaren 1960, fick jag plats i huset hos en av mina klaskammeraters föräldrar, där var jag i ett halvt år.
En kväll var jag på bio, där möte jag en flicka som just hade kommit hem från England där hon hade varit aupair flicka, det kunde jag tänka mig.
Vi kom överens om att hon skulle skriva till familjen i England och ca fjorton dagar efter bioturen fick jag brev från England att de ville att jag
skrev ett brev så de kunde se hur mycket engelska jag kunde.
En månad efter bioturen var jag på väg till mitt livs näst bästa tid. Jag stannade i två år.
Hemma i Danmark igen började jag på Odense sjukhus, men fick sluta där på grund av dålig rygg efter ett oturligt lyft.
Nå vad skulle jag då göra. 23 år gammal åkte jag till Köpenhamn där jag jobbade på KFUK i deras restaurang och på kvällarna i ungdomsföreningen.
Där möte jag min kommande man, han som är avbildat bredvid och därefter blev det mitt livs bästa upplevelse två barn och en man som
fortfarande säger att han älskar mig.
Som Hans-Peter skriver flyttade vi till Sverige 1979, i Ljungby började vi båda jobba på Electrolux Wascator som excenterpressare, det var jobbigt då vi båda jobbade skift så i veckorna såg vi endast varandra när vi bytte skift och så i helgerna naturligtvis. Efter ett drygt ett halvår klarade jag inte mer, min gamla ryggskada gjorde sig påminnd. Jag blev utbildat till montör på AMU center i Ljungby. Men när jag sedan skulle söka jobb ville ingen anställa en kvinna: "Tänk vad fruarna skulle säga om gubben åkte på jobb med en kvinnlig kollega?", vad min make sa om jag åkte på jobb med en manlig do. sas det inget om.
Så jag började studera på KomVux och tog en svensk studentexamen, den hade jag glädja av när vi flyttade till Gotland 1985, jag började läsa arkeologi på Gotlands Högskola, ett stort intresse kunde jag göra till yrke, så i dag är jag arkeolog.
Nu är jag sjukpensionär och använder min tid till att tillsammans med andra pensionärer spela canasta, spela dart och ha allmänt trevligt.
Tyvärr har jag på äldre dar drabbats av lite olika åkomor, så jag är inte så rörlig som jag har varit, det retar mig, men jag tar mig då runt på en permobil och med rollator så det går. Och så åker Hans-Peter och jag på camping med vår husvagn tid efter annan.
Som Hans-Peter skriver på sin sida firade vi i fjol vårt gudbröllop med vänner och familj från nära och fjäran här i Nynäshamn. Det var mycket trevligt.
Lotte dog tyvärr den 15 juni 2020